Det påstås att Rysslands president har en ny plan för att lösa Nagorno-Karabakh konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Kort om konflikten
Kriget utbröt nästan direkt efter Sovjetunionens kollaps och resulterade i att Armeniska styrkor ockuperade Nagorno-Karabakh området och områden runt omkring. Det ockuperade området Nagorno – Karabach har förklarat sig som självständiga, dock har inget land förutom Armenien erkänt deklarationen. FN tillsammans med andra länder krävt ett tillbakadragande av armeniska styrkor. Efter eldupphöret 1994 ,Azerbajdzjan försökt ta tillbaka de ockuperade områden genom fredliga förhandlingar med Armenien. Förhandlingarna skett i stort sett genom ett tredje land eller genom ”OSCE Minsk Group” – som består av tre medlemmar – Ryssland, USA och Frankrike. Det har varit perioder då lösningen på konflikten varit nära, men precis som alla andra komplicerade konflikter uppstår det andra problem och inblandade parterna drar sig ur. Det har gått nu tjugo år sedan eldupphöret.
Nu tänker Medvedev lösa konflikten på egen hand utan att ens samråda med andra involverade länderna. För några dagar sen lanserade Medvedev en ny plan för att lösa konflikten mellan dessa länder. Enligt vissa ryska tidningar så är denna plan unik och innehåller nya metoder, men i grunden liknar Madrid förhandlingarna från 2007. Vad planen handlar om och vad man menar med nya metoder är ännu oklart. Hur det än förhåller sig så ska man nog akta sig för Rysslands nya metoder. Dock, uppger officiella källor från Azerbajdzjan att de inte har tagit del av någon ny plan, vilket säger rätt så mycket om Rysslands nya metoder.
Azerbajdzjans president – Ilham Aliyev ( ville länka till wikipedia, men efter att ha läst sidan beslöt jag att inte göra det. Detta pga att det inte stod nåt kritiskt om hans sätt att styra landet. läs: nekrokrati & diktatur.) har nu ett par gånger hotad med att ta tillbaka Karabakh med våld. Det största problemet är att det är just Ryssland som försöker lösa konflikten. Det var inte så länge sedan Ryssland hade attackerat Georgien och erkänt Sydossetiens och Abchaziens självständighet från Georgien. Dessutom så har Ryssland sina militära bas i Armenien och har alltid varit i nära relation med Armenien. Så man kan verkligen ifrågasätta Rysslands opartiskhet i denna konflikt. Samtidigt har Azerbajdzjan gått med på att sälja naturgas till Ryssland istället för EU, i hopp om att få konflikten löst.
Medvedev är så klart mycket försiktig nu med det han gör i Kaukasus efter blixtkriget med Georgien. Om Armenien är en trogen vän så är det inte Azerbajdzjan som har vänskapliga relationer med Turkiet, och är rik på olja och naturgas. Även USA och EU är intresserade av konflikten och Kaukasus. USA vill begränsa Rysslands aggressiva inflytande över området. Och EU börjar sakta men säkert förbättra kommunikationen med Kaukasus -länderna, kanske för att man har börjat inse att Kaukasus ligger i Europa och inte i Afrika.
Jag tror att EU bör ta ännu större roll i Kaukasus bl.a. genom att visa sin närvaro. Ryssland har fått alltför mycket utrymme och att inte använda sin makt då vore helt dumt. Så länge Ryssland flyttar fram sina positioner i Kaukasus, ska man inte förvänta sig någon utveckling av de demokratiska krafterna som finns i samhället. Demokratiseringsprocessen med viss möjlighet inget problem för Ryssland så länge den inte går emot Rysslands intressen.
Medvedev tillsammans med Azerbajdzjans ( vänster) och Armeniens(höger) president
Intressant och ganska välbalanserat läsning!
Dock vill jag påpeka att Armenien har faktiskt inte erkänt Karabakh som självständig stat…
Hej, Vahang och tack för kommentaren.
Intressant. Menar du att Armeniska regeringen inte erkänner Nagorno-Karabakh’s regering och inte har kommunikation med dem?
Var har du fått den informationen ifrån? Nej, Armeniens regering har inte erkänt Karabakhs självständighet i respekt till den pågående Minsk-processen inom OSCE. Däremot har man kontakt med styret i Stepanakert, precis på samma sätt som USA, England, Ryssland, Frankrike, m. fl. har. Men att ha en kommunikation och diplomatiska förbindelser och möten (till skillnad från t.ex. det hos Azerbajdzjan och Turkiet) innebär i sig inte att man har erkänt motparten som en suverän stat.
Jo jag menar att regeringen i Armenien har var tydliga med att en del av lösningen på problemet vore att erkänna regeringen i Karabakh. Men som det ser ut nu så har du rätt i att Armenien inte erkänt regeringen i det ockuperade området. Men det verkar som om regeringen i Armenien jobbar för Karabakhs självständighet – därför tog jag för givet att erkännanden från Armenien.
Tack för rättelsen, Vahagn.
Väl, Armeniens regering stödjer Karabakh-folkets rätt till självbestämmande över sin egen framtid vad det än nu Karabakhs folk väljer.
Och en sak till: officiellt har Armenien och Azerbajdzjan inte varit i krig med varandra och är inte heller i krig. Det har varit en konflikt mellan azeriska armén och Karabakhs armeniska väpnade styrkor. De må ha fått stöd av Jerevan (materiellt, vapen m.m.) men det har inte varit tal om sammandrabbning mellan Armeniens och Azerbajdzjans arméer. Så tekniskt sätt är det inte Armenien som ”ockuperar” azerisk mark, utan det är Karabakhs styrkor som har kontroll över dessa.
* ”Karabakh-folkets” – då en del av befolkningen inte är där.
Och när det gäller andra saken som du tar upp så måste jag säga att jag inte håller med om den bilden. Konflikten började i Karabakh men trappades upp av Armeniens och Azerbajdzjans arméer. Således – ett krig mellan två länder. Ett ex. blixtkriget: mellan Georgien och Ryssland – men som egentligen började mellan georgiska armén och separatister. Men man kan såklart se det på ett annat sätt, precis som du gör. Men då reducerar man konflikten.
Jag kan ta den andra frågan först: jag tror inte att jag har sett någon rapport om sammandrabbningar mellan Armeniens och Azerbajdzjans väpnade styrkor. Värt att notera är att när de skriver ”Armenian Army” eller ”Armenian forces” så är syftar man alltid till ”Karabakh Defence Forces” eller ”Karabakh Army”, fast de är också ”Armenian”. Så där får du urskilja dem från varandra. Parallellen med Georgien-Ryssland blir då inte korrekt eftersom, till skillnad från ryska armén som gick in i Georgien, så har (staten) Armeniens armé inte gjort detta under någon fas av konflikten. Vi pratar hela tiden om Karabakhs (armeniska) väpnade styrkor.
Vad gäller din första anmärkning så hänvisar jag återigen till Minsk-gruppens s.k. Madrid-principer, där man fastslår att den ursprungliga befolkningen ska återvända varefter man håller en folkomröstning. Då får det bli en proportionerlig demografi som det var innan konflikten, d.v.s. knappt 80% armenier och resten azerier (med mindre minoriteter av ryssar och kurder). Rent teoretiskt så bör det knappast bli ett annorlunda resultat än det 13 februari 1988 då Karabakhs högsta sovjet (d.v.s. tiden då Karabakh var en autonom enklav och del av Azerbajdzjanska SSR) med rösterna 110 mot 17 röstade för en separation från Azerbajdzjanska SSR och införlivande i Armeniska SSR. Det var först då helvetet bröt lös. Så rent demokratiskt och även om man tar hänsyn till den icke-armeniska befolkningens storlek och röster så kommer utgången med allra största sannolikhet att vara densamma som i 1988.
När jag läser ditt inlägg så uppfattar jag det hela som ett inbördeskrig(?). Att man inte preciserar när man skriver ”Armenian Army” har sin förklaring. Det vore vilseledande att hänvisa direkt till ”Karabach Armny”, eftersom Armenien har en avgörande roll i konflikten – låt mig också påminna dig om att stödet har inte enbart bestått av krigsmaterial till ”Karabach Army” utan också insatsstyrkor m.m.
Både Armenien och Azerbajdzjan vill skydda sitt folk och sina intressen i denna konflikt. Det handlar om två stater – två nationer. Också för att lösa konflikten ska man vända sig till dessa två länder. Mycket har förändrats i Karabakh under ockupationstiden – självständig Karabakh är dock inte lösningen. För det första måste vi få slut på ockupationen och sedan ge självstyre. Vad som kommer att hända efter det, vill jag inte spekulera i. Det är den lösning jag tror på.
Avslutningsvis vill jag tacka för alla dina comments. Det blir fler inlägg om Kaukasus.
Men om du tillåter hela Karabakhs befolkning (inkl. de hemvändande flyktingarna) utöva sitt rätt att bestämma om sin framtid, varför utesluter du då det teoretiska beslutet om självständighet? Det låter lite motsägelsefullt.
Det stämmer. Men jag ser ingen egenvärde i det och när vi tittar på hela regionen så är det inte direkt den bästa vägen att gå. Om alla separatister och ockupationsmakter fick som de ville, skulle vi haft det instabilt i den internationella arenan.
Sant, men då kommer realiteten och verklighetsförankringen i ekvationen. Karabakh skulle antagligen inte klara sig som självständig nation, d.v.s. med god hjälp från bl.a. Armenien. Men det är ett antagande som man gör här. Det kan man säga om t.ex. Baskien. Men i Karabakhs fall så kanske väljer de att ansluta sig till Armenien (låter väl mer troligt i teorin). Då är det väl fortfarande inom ramarna för självbestämmande som inte specificerar att de får bestämma så länge det är på vissa begränsade alternativ.
Från början (beslutet hos Karabakhs Sovjet 1988 jag nämnde tidigare) var kravet om överföring av enklaven från azeriskt till armeniskt SSR, vilket även regeringen i Jerevan stödde. Men efteråt fick man ge upp det kravet med hänsyn just till att det skulle uppfattas som fientligt handling från Armenien gentemot Azerbajdzjan och Karabakh uttryckte sin avsikt att bli ”självständiga”. Sen vad det innebär kan man både diskutera och spekulera i. Allt är förhandlingsbart och det är väl vad Minsk-gruppen försöker fast utan kanske något vidare snabbt resultat.
Det återstår att se va Minsk-gruppen kan åstadkomma – men en anslutning till Armenien är mindre sannolik och mycket mer komplicerad och definitiv ingen långsiktig lösning. Däremot, ett stop på ockupationen och sedan självstyre ger ett stort utrymme för parterna att kompromissa.
Det absolut svåra i denna konflikt är så klart att området ockuperades med våld – hade det skett med hjälp av ”demokratiska processer” hade man inte hamnat där vi är nu. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Tidigare skrev jag att först måste vi få stopp på ockupationsmakten och sedan ge självstyre*, med självstyre menade jag autonomi( ber om ursäkt för det). Och vad som skulle hända i framtiden vill jag inte spekulera i. Men jag utesluter inte att Karabakh folket(*inkl azeriska flyktingar från karabakh) kan bli helt självständiga i framtiden. Men som sagt så ser jag ingen egenvärde i det – under förutsättning att alla behandlas på samma sätt. Min vision är en fredlig Kaukasus där alla grannar får plats oavsett bakgrund. Jag blir besviken varje gång jag ser hur odemokratiska krafterna stärker sig pga denna konflikt.
Tycker inte att anslutning till Armenien låter alls för främmande, fast kanske i ett direkt steg. Madrid-principerna innehåller en provision om säkrandet av en säkerhetskorridor med Armenien, nämligen Latchin och Kelbadjar. Men Madrid-principerna innehåller helt logiskt även provision om att en sådan folkomröstning får hållas först efter hela den ursprungliga befolkningen är på plats. Då uppkommer förstås problemet att man måste se till att en sådan folkomröstning om Karabakhs framtida status ska hållas inom en rimlig framtid och inte dras ut på tiden i en obestämd framtid.
I övrigt håller helt med ang. önskemålet om att man skulle ha löst frågan på ett demokratiskt sätt, men även där får jag åter peka på det jag skrev tidigare om att befolkningen i Karabakh ville ju initialt lösa frågan på ett demokratiskt sätt genom sitt högsta beslutande organ, sovjeten. Man höll en votering och vann den med siffrorna 110 mot 17. Men den omröstningen blev istället utlösande faktorn i att Baku satt in sina säkerhetsstyrkor och försökte underkuva rörelsen med våld och nu sitter vi i smeten idag.
Hoppas innerligt att man kan lösa frågan på ett fredligt sätt för både folkens skull samt för att äntligen få fred och stabilitet i Kaukasus.